I utseende ser alla mödrar perfekt ut. Generellt sett före födelsen av barnet verkar det som om moderskap är en fullständig glädje, först då visar det sig att allt inte är så enkelt. Det finns några nyanser som mödrar föredrar att hålla hemligt. När vi talar uppriktigt om dem kommer alla att tro att du inte är en omtänksam och kärleksfull mamma, utan en ond styvmor. Och det är obekvämt att starta sådana samtal. Allt detta verkar onormalt, ovärdig för en riktig mamma. Därför beslutar vi att inte erkänna våra egna svagheter, ibland till och med för oss själva. Och ändå bestämde jag mig för att prata om dem.
1. Irritation
Det hände så att det inte är vanligt att vi visar känslor. Snarare infördes ett strikt förbud mot publicering av några av dem. Annonsering bara drivs med den stereotypen att den perfekta modern ska se perfekt ut, vara aktiv, le radiöst och glöda med ett inre ljus. Hon har så mycket styrka och tålamod att även hon gråter på natten med ett mjukt leende, lätt fladdrande från sängen till spjälsängen och ryggen.
Denna idylliska bild är endast möjlig på TV-skärmen. I den verkliga världen är mamma också en person som kan bli trött, förolämpad, gråta, vilja koppla av, drunkna och tycka synd om sig själv, bli arg. Allt detta beror inte på att hon är dålig eller inte älskar sitt barn. Hon lever bara.
Man kan inte öppet förklara: "Jag är irriterad." Du måste hålla känslor för dig själv, det är ännu mer irriterande, allt negativt samlas och som ett resultat faller på huvudet på det mest kära, kära och helt försvarlösa barnet. Sedan utvecklas oundvikligen en känsla av skam, du börjar skylla dig själv för att du är en dålig mamma, inte tillräckligt för att älska ditt barn. På grund av det faktum att du skäms, låtsas du att allt är normalt, inget speciellt hände. Endast denna tystnad deprimerar. Efter skam kommer en skuldkänsla som pressar på bröstet som en enorm betongplatta, som specifikt täckte dig. Med den här belastningen försöker den unga modern att leva, älska sin lilla och anpassa sig till stereotyper.
LÄS OCH: Hur jag slutade betrakta mig själv som en dålig mamma: historien om Inna Vaganova
Jag gömmer mig inte, ibland är jag irriterad. Detta beror på trötthet, en förtryckande monotoni av livet, viss monotoni av handlingar och till och med på grund av den banala PMS.I sådana ögonblick är det svårt för mig att hitta tillräckligt med tålamod i mig för att lägga min blöja på en oändligt snurrande, dra och samtidigt förargad son, för att förbli helt lugn och lugn. Jag kan ropa “Saaaashaaaaa, men på påven!”, Jag kan bara skrika “aaaaa”. Hittills lyckas jag hålla mig fast och skrika som i skämt, men bara inifrån inser jag att jag börjar bli irriterad. I sådana ögonblick ber jag omedelbart ursäkt för barnet, säger att jag älskar honom och förklarar att min mamma är trött, trasig, men han har absolut inte skylden.
”Förlåt mig, sonny. Mamma är bara väldigt trött idag och därför irriterad. Men det är inte ditt fel alls. Och jag älskar dig".
Jag tvivlar på att ett år gammalt barn förstår allt detta. Jag skulle dock vilja hoppas att han accepterar och accepterar min ursäkt på känslornivån.
Kära mödrar, var öppen och var inte rädd för att uttrycka vad som kokar, var inte blyg för dina känslor: om du är arg, irriterad, erkänna det för dig själv, dela det med nära och kära, men håll inte det negativa djupt inuti dig själv. Naturligtvis rekommenderar jag inte att jag häller all min irritation och missnöje med hushållet och förstör deras humör. Du kan alltid gå till din man och säga: ”Skatt, jag är väldigt trött och irriterad just nu. Vänligen sitta med min son i cirka 15 minuter, och jag måste ligga i badrummet och koppla av. ". Makan kommer att svara tydligt på en sådan begäran bättre och mer adekvat än på dina rop.
Kom ihåg att du absolut inte behöver vara en robot (jag ville säga "ideal", men ideal är också levande). Du kommer inte att bli en styvmor om du medger att du verkligen känner. Låt dig själv vara en levande person med sina egna svagheter.
LÄS OCH: Ilska, ångest, irritation över sina barn. Några historier från livet
2. Längtar efter ett tidigare liv
Bilden av en ideal mamma som vill korrespondera är en kvinna som inte kommer ihåg sig själv från lycka efter ett barns födelse. Jag verkligen verkligen, verkligen väntade på min son. Under många år drömde jag om ett barn, jag bad Gud om denna skatt. Vid ett tillfälle hände ett mirakel. Jag tålde graviditet lätt, kände mig bra, var aktiv. Det var sant att de senaste par månaderna var det svårt: Jag hade en enorm mage, så jag blev klumpig och skadade också ryggen, benen gjorde ont och svullnade. Men i allmänhet gick allt bra. Slutligen föddes min son. Drömmen har gått i uppfyllelse.
Vad händer nu? De första 1,5-2 månaderna efter födseln gick, som i en dimma: natt och dag, vardagar och helger - allt slogs samman till en. Jag slutade skilja på tiden på dagen och veckodagarna. För mig förvandlades allt till en oändlig och utmattande dag med ett barn som gråt eller hänger på hennes armar, på hennes bröst. Jag kommer inte att gömma mig, då började jag sakna det liv jag hade innan jag blev mamma. Nu när min lilla inte längre vill sitta ens i armarna, men föredrar att rusa runt i lägenheten, hålla i mina händer eller krypa på golvet, slicka den, när jag tappade möjligheten att gå i pension i badet eller på toaletten (varför gömma) - för genom ett par minuter öppnas dörren och jag ser detta nöjda ansikte ... ibland saknar jag mitt sorglösa förflutna. Det är min sanning.
LÄS OCH: 10 användbara tips om hur du kan lära ditt barn att respektera ditt personliga utrymme
Ja, ibland börjar jag sakna mitt förflutna, som nu verkar helt sorglöst. Jag saknar de tider då jag kunde luta mig tillbaka och bara titta på en film eller läsa en bok, liggande på soffan, missa att gå på bio och teater, café ... Och ändå finns det en enorm ”MEN” som förmörkar allt detta ... 🙂 Om bara nu Jag fick en verklig chans att återvända till det förflutna och inte föda mitt mirakel, för ingenting i världen skulle jag inte acceptera detta. Jag älskar bara mitt barn. De ögonblick när min lilla klamrar fast vid mig, på villkorslöst tillit, när han sover sött och smackar sina läppar, när han skrattar, är de mest värdefulla och värdefulla för mitt hjärta. De kompenserar helt för frånvaron av alla glädjeämnen i mitt förflutna liv.
LÄS OCH: Mamma går och umgås - och det är bra
3. Att agera inte lika korrekt, men så bekvämt
Under de första 2-3 veckorna i mitt liv grät / grät min baby antingen ständigt eller sov i mina armar, och jag började allvarligt fundera över dummy. Ofta ammar inte ett barn på grund av hunger, utan helt enkelt på grund av en utvecklad sugande reflex. Jag ville så få åtminstone ett par gratis minuter att dricka en kopp te i tystnad. Hur blev jag plågas, tänkte, om det är nödvändigt att ge en napp, kan barnet sedan vägra att bröst, och detta är en dålig vana, och var är mitt moders tålamod och kärlek? Min flickvän och deltids mamma till många barn uttalade sedan en fras som räddade mig från oro: "Bara lugna ner, det här är långt ifrån första och inte sista gången du kan känna dig som en styvmor". Det hjälpte mig att slappna av, och dummy blev vår frälsning.
Min son har redan vuxit upp, han är nästan ett år gammal, men jag är säker på att det är för tidigt att täppa huvudet TV och tecknat. Med ordet "kull" menar jag en lång visning, mer än 20-30 minuter. Jag tror att nervsystemet i smulorna ännu inte har blivit starkare och inte är redo för sådana laster och kommer att bli mycket trött på det visuella och bullerflödet. Men när det blir nödvändigt att göra något brådskande sitter jag ibland barnet framför TV: n, sätter på tecknade filmer och gör min egen sak. Är det bra? Knappast. Är mitt samvete stör mig? Plågande. Men ... ändå gör jag ibland något som inte är riktigt bekvämt och korrekt för barnet, men bekvämt för mig. Det är tröstande att sådana handlingar inte orsakades av mitt personliga infall, utan av det faktum att det inte finns några andra alternativ. Jag tror att detta inte är den sista situationen.
Lev i kärlek!
Om du fördjupar djupt i din själ kan du fortfarande hitta en hel del intressanta saker som stör livet och glädjen. Oftast talar vi om etablerade begränsningar för manifestationen av känslor och känslor eller önskan att följa stereotyper om en ideal mamma.
Glöm det. Låt dig själv vara en levande person, erkänn att du ibland köper kompletterande livsmedel i burkar för att spara tid. Ja, en ung mamma blir ibland arg och gråter, som alla andra, då och då vill hon också vara lat, ligga på soffan framför TV: n eller bara vara ensam. Låt dig själv vara dig själv och inte anpassa dig till stereotyper och åsikter som någon ålägger. Då behåller du förmågan att älska din lilla ängel så mycket och uppriktigt som han förtjänar.
LÄS OCH:
- Baksidan av moderskapet eller vad de inte pratar högt före födelsen
- Mödrarnas lycka eller "Jag vill gå ut genom fönstret." Verkliga och skrämmande berättelser om mammor
- 12 konstiga vanor att "unga mödrar" är "sjuka"
- Mödrarnas glädje, som ingen varnar i förväg
Video av Liliya Boyko: Vad tystnar mödrar på? Ärligt talat om intimt liv, bröst, mage, kropp och psyke
Det sades med rätta i slutet om ”att motsvara stereotyper om den ideala modern”. Att vara "idealisk" är att stå på gränsen till en neuros eller något annat dåligt. Kanske finns det inget begrepp om en ideal mamma, eftersom ett ideal betyder att ge sig själv allt, men är det normalt? Du behöver inte göra allt för att hålla jämna steg med här och där, du behöver bara ge barnet komfort, omsorg och kärlek, då kommer han att vara lycklig och det är inget fel med dummierna, tecknad film lite, för en frisk mamma är en frisk baby.
Jag såg aldrig ett särskilt behov av att försiktigt dölja min irritation för att bli en idealisk mamma. Känslor måste ges en väg ut, men bara för att inte skrämma barnet. En bra väg ut är ett tyst gråt. Detta är när allt är trött, du tar mycket luft in i bröstet och skriker, som till full hals, men samtidigt ljudlöst! Och omedelbart börjar det bli lättare, irritationen försvinner.
Efter att jag födde har min hormonella bakgrund förändrats specifikt. Ibland attackerar irritabilitet mig, men jag försöker att inte bryta ner de nära mig i dessa ögonblick. Jag förstår att varje dag är en Groundhog-dag, men detta är inte för evigt! Du ser på ditt lilla mirakel och som om allt passerar av sig själv. När allt kommer omkring förstår du att det inte finns något mer älskat och kära i världen.